När jag var 24 år korsade ett tåg min väg, och jag klev på det utan någon större eftertanke. Mina farföräldrars odling behövde någon som dedikerade kropp och själ, eftersom den varje år blev värre och värre. Jag lämnade mitt jobb inom logistik, som alltid varit min passion, för ett par landsbygdsskor och en gammal Barreiros-traktor. Jag erkänner att jag aldrig hade föreställt mig som jordbrukare, men efter några månader var jag helt fast. Jag tror att jordbruk har en kapacitet som inget annat jobb har: det gör att du kan lära dig grunderna mycket snabbt så att du är till nytta, men det kommer aldrig att låta dig behärska det. Tillsammans med min bror Gabriel började vi odla fälten samtidigt som vi skapade en webbplats för att sälja våra grödor direkt. Under den första säsongen fick vi väldigt få beställningar och det mesta av vår skörd var fick säljas till mellanhänder under vårt självkostnadspris. Efter några år och tack vare våra presidenter (som vi kallar våra kunder) som spred det goda ryktet, ökade försäljningen. Under åren har vi börjat odla nya grödor, bland vilka olivträd sticker ut. Den stora boven i min passion för odling av olivträd är Miguel Abad. Förutom att vara en fantastisk vän är Miguel en erkänd expert i oljevärlden. Efter många luncher, besök på gårdar och olivoljekvarnar hittade vi äntligen möjligheten som vi båda letade efter. I Campillo de Júlia vill vi förverkliga vår agronomiska dröm om att skapa en modellgård för odling och produktion av olivolja. Vi har många idéer att sätta i verket, men vi måste vara tålmodiga och gå framåt undan för undan. Vi kan inte göra allt på en gång. Några större projekt är att bygga vår egen oljekvarn och göra det här till en självförsörjande odling vad gäller energi och gödsel.

Júlia var min mormors namn. En person som, trots att jag inte kunde spendera så mycket tid med henne som jag skulle ha velat, hade ett stort inflytande på mitt liv, på min passion för mat och på min förkärlek för att äta i gott sällskap. De här underbara minnena ledde till att min bror och jag bytte namn på den här olivodlingen till Campillo de Júlia, tidigare känd som Masía del Campillo. Den 24 januari 2020, efter att länge ha letat efter mark att plantera olivträd på, tog vi över en olivlund med mer än femhundra års historia. Odlingen är belägen i staden Jérica (Castellón), är 116 hektar stor och gränsar i söder till Regajo-reservoaren och i norr till naturreservatet Sierra de Espadán. Genom att prata med lokalbefolkningen och utforska några böcker håller vi på att lära oss en del fascinerande fakta om den här gamla odlingens historia. På femtonhundratalet inrymde Campillo de Júlia ett munkkloster, varefter det blev ett värdshus och sedan, i slutet av förra seklet, en boskapsgård. En av de saker som är mest spännande för oss är att Camino de Santiago går längs gården, rutten som börjar från Sagunto. Vi renoverar för närvarande stenhuset för att göra det till ett boende för pilgrimer eller för CrowdFarmers med ett adopterat olivträd som vill komma och besöka oss. Vi har inte slutat arbeta sedan vi köpte odlingen i början av 2020, och den ser redan mycket annorlunda ut. Under den här korta tiden har vi restaurerat ett skjul för de 400 får som bor på gården att sova i; vi har anlagt en kompost där vi kan producera vår egen organiska kompost till olivträden; och vi har köpt en traktor med redskap för att beskära olivträden och sprida gödseln. På ekonomisk nivå har vi lyckats köpa den här olivlund efter tio års produktion, insamling och försäljning av apelsiner. Vi har haft bra, dåliga och hyfsade år under det senaste decenniet. Vi hade tur i och med att de värsta åren rent skördemässigt var de första. Det hjälpte oss att lära oss att göra affärer med få resurser, och att saker och ting bara kunde bli bättre. För att leva av jordbruk måste man utveckla förmågan att spara, särskilt när man har en god skörd och tenderar att tro att det går bättre än det gör. När man ser tillbaka är de dåliga åren inte så dåliga, och de goda åren inte så goda. Nästa stora utmaning inför 2022 är byggandet av olivkvarnen för att producera vår olivsaft. Det här är det mest komplexa steget och det vi har lagt mest tid på att fundera över. Vi ska bygga en oljekvarn i en av de övergivna lagerlokalerna som vi hittade på olivlunden när vi köpte den, och som tidigare användes för boskap. Det kommer inte att vara världens största oljekvarn, eller den med de modernaste maskinerna, men vi ska försöka göra den mer hållbar tack vare de material som vi kommer att använda för att bygga den, energikällan (solenergi) och det nya livet som vi ska ge det avfall som genereras. Mäsk för att göra kompost och stenarna för att värma upp anläggningarna.